Mitt liv.. Emma!

Jag ska försöka dra hela historien så kortfattat som jag kan..Allting började när jag gick i 4:an.. Jag blev kallad saker bakom min rygg pga min kläd/musik stil. Tillslut spred sej mobbningen i hela skolan och människor jag ens aldrig sätt, kallade mej saker. Jag började känna mej ensam och ångesten startade försiktigt under den tiden.. När jag började i 5:an så började jag må dåligare och tillslut började jag skära mej själv.. Snabbt under 6:an så spred sej självskade beteende snabbt över min kropp. Det var i 6:an det verkliga helvettet verkligen började. I början blev jag mobbad i ungefär två veckor. Sen slutade det. Mina föräldrar visste om att jag skärde mej men dom visste inte om varför elr att jag hade svår ångest. Tillslut så drog sej socialtjänsten in i mitt liv. Då fick dom reda på lite saker om mej. Jag hade väldigt hög frånvaro i 6:an för att jag inte klarade av att vara i klassrummet utan att få panikångest. Personerna som gjorde så att ett levande helvete i mitt liv började går i min klass. Jag kan inte ens se på dom utan att känna att jag bara vill dö. Andra terminen i 6:an började jag träffa bup. Dom diagnoserade att jag har socialfobi. Sedan har dom gjort en utredning på om jag har ADD för jag har läst om add och jag känner att jag har samma symptomer. Grejen är att dom vill inte diagnosera om jag har add elr inte och det blir jag sjukt frustrerad av. Jag har tidigare gått ifrån skolan och sagt att jag ska hoppa ner på rälsen och vänta på att bli överkörd av en tunnelbana. Nu går jag i 7:an. Första terminen så hotade socialtjänsten att flytta mej till familjehem. Jag var jätte rädd och förtvivlad och dom förstog inte hur dåligt dom fick mej att må. Någon vecka senare efter förslaget om familjehem försökte jag ta livet av mej. November den 17 överdosade jag lugnande för att jag ville dö. Mitt självskade beteende var riktigt allvarligt. Jag har behövt åka till akuten pga av väldigt djupa sår. November den 21 gav jag bort mina rakblad och sådant i ett försök på att sluta skära mej. Men enda sen 1:a december hjar jag skärt mej i hemlighet. Jag visar aldrig hur dåligt jag mår. Jag funderar fortfarande över självmord.. Jag planerar.. Men jag vill inte säga att jag mår såhär dåligt för att bup har nyligen planerat på att lägga in mej på en klinik i en vecka. Jag vill verkligen inte lämna mitt hem. Jag kan inte erkänna till folk jag känner att jag fortfarande mår såhär jävla dåligt. *Gråter* Det enda jag vill är att folk ska se mejj.. Jag orkar inte längre!..Jag orkar verkligen inte längre..!!!! Hälsningar från.. Emma 13 år..

Hej Emma!

Vad bra att du skriver till oss! Ibland är det bra att bara få ur sig allt, och här på Tjejjouren finns det alltid någon som lyssnar. Du beskriver att du har haft det jobbigt i skolan och fått stå ut med mobbning länge. Det är inget du ska behöva gå igenom och ingen har rätten att få dig att må så dåligt. Har dina lärare uppmärksammat din situation? Hur jobbar de för att se till att det här inte fortsätter?

Det är jättebra att du har kontakt med BUP, de finns ju för att hjälpa dig och försöker säkerligen göra det som är bäst för dig. Du kan ställa krav på dem om du orkar, de jobbar ju för dig så du har rätt att fråga, tycka och säga till om allt du vill. Det är ju du som känner dig själv bäst. Kanske kan en förälder eller någon annan hjälpa dig med att prata med dem om det här? Känner du att det stöd du får räcker? Finns det någon du kan prata om allt med? Någon i familjen eller kanske en skolkurator, kurator på Ungdomsmottagning eller en vän? Det är viktigt att ha någon som du kan berätta allt för utan att behöva oroa dig för vad som ska hända. Du kan alltid höra av dig till oss i Uppsala Tjejjour, vi har jour via chatt och telefon. På måndagar är telefonjouren öppen 19-21 och numret är 0762-62 35 35. På torsdagar och söndagar är chatten öppen här på vår hemsida kl. 19-21. Hör gärna av dig, som du säkert vet är det anonymt och du kan prata om vad du vill.

Som du säkert vet är självskadebeteende väldigt allvarligt. Det låter som om du försökt att sluta skära dig och att du vill det. Det är bra! Fundera över i vilka situationer du skär dig och om det finns något du kan göra då för att få bort ångesten och tankarna på att skada dig. Det brukar vara bra att göra något helt annat och få bort tankarna, ta en promenad, sätta på en peppig låt, skriva ner sina tankar eller kanske allra bäst; prata med någon. Har du någon person nära dig som kan hjälpa dig med det, eller egna tankar på vad du kan göra istället för att skada dig?

Att du försökt ta ditt liv är väldigt allvarligt och det är modigt att du berättar det för oss. Att du tänker på att försöka igen måste du ta på allvar. Ditt liv är viktigt och därför är det viktigt att du berättar om det här för människor i din närhet så att du kan få den hjälp du behöver. Det är inte lätt att klara allt ensam, och det ska du inte behöva heller. Det är oftast så att andra kan hjälpa en att se andra möjligheter. En sak du kan göra när du märker att de här tankarna kommer är att ringa Nationella Hjälplinjen på 020-22 00 60 eller direkt till 112. På Nationella Hjälplinjen erbjuder de kris- och stödsamtal och är bra på att hjälpa till att sortera tankarna. Du får också hemskt gärna komma och träffa oss på Uppsala tjejjour, vi kan prata och hjälpa dig på de sätt vi kan. Skicka ett mail, hör av dig på chatten eller telefon så bokar vi tid.

Ta hand om dig, och hör av dig igen om du behöver, vi finns här!

//Uppsala Tjejjour