Tjej bakifrån blickar mot horisonten

Det är inte tjejen på bilden som har skrivit blogginlägget

Gilla4 

Emma: "Första steget tillbaka till livet tog någon annan åt mig"

Det är ingenting man enkelt reser sig upp ifrån, det är ingenting som går över på en natt. 

Någonstans på vägen har man slutat leva helt och förberett sig för att dö. Det första steget tillbaka till livet tog någon annan åt mig, mitt första steg tog någon annan mot min vilja.

Jag har tappat så många vänner under den här tiden där hatet mot mig själv och min kropp tog över mitt liv. De är så många som kommit och gått men ändå så himla många fina människor som har stannat och jag är evigt tacksam för det.

Kan inte tacka min familj nog hur jag än gör, för det de gjort mot mig så himla starkt och fint gjort.

Jag har inte vart den lättaste att handskas med, för det var jag och rösten i mitt huvud mot världen. Jag vet nu i efterhand att omgivningen bara ville mitt bästa, de hatade inte alls mig och ville inte alls skada mig. Utan det var rösten i huvudet som ville mig illa, hon hade bestämt att jag skulle dö utan att berätta det. Hon hade ju sagt att vi skulle ha det så bra tillsammans, att om jag bara gjorde som hon sa skulle allt lösa sig. För om jag gjorde som hon sa skulle jag få belöningar, den största belöningen var att bli smal. 

Men det enda hon gjorde var att skrika på mig, skrika att jag inte gjorde tillräckligt bra ifrån mig på träningen. Att jag hade kunnat ta i mer, för jag vart ju inte ens andfådd. Och smärtan i bröstet som kom upp bara var en inbillning, att det finns folk som har det ondare, lite smärta har aldrig skadat någon sa hon. 

Hon berättade att alla är mina fiender, att folk mådde bättre utan mig i sitt liv.

Hon skrek att mat var ingenting jag behövde eller ens förtjänade och om jag slutade äta och tränade mer, en gång varje dag, helst två. Så skulle jag bli smal och fin som alla andra tjejer. Då skulle jag att bli tillräckligt bra för att killar skulle vilja ha mig.

Hon lovade mig ett bra självförtroende och ett bra liv, där jag kunde vara lycklig, smal och vara mig själv samtidigt. Jag försökte tro henne, jag ville verkligen tro det. Men jag blev aldrig tillräckligt smal.

Jag åt mindre, men ändå visade vågen ingen större skillnad och spegelbilden blev bara större för varje dag som gick. Men det berodde väl bara på att hon inte var nöjd.

Jag fick dagligen höra hur äcklig och fet jag var. Hur patetisk jag är och hur alla hatar mig, att ingen längre ville vara min vän förutom hon.

Hon berättade att alla är mina fiender, att folk mådde bättre utan mig i sitt liv. 

Så efter att jag hade ljugit många gånger om att jag inte kan när mina vänner ringt och frågat om jag ville med på fest eller bara träffas så slutade telefonen ringa. Jag slapp att vara nära mat och alla smala populära människor, jag slapp försöka vara glad och social, jag slapp klä av mig och ha sex med någon kille och jag slapp bli avvisad för att jag inte var smal nog.

Jag tänkte alltid att när jag blivit smal nog skulle jag passa in på dessa fester, då skulle jag bli sexig och självsäker. 

Men den dagen kom aldrig, så jag ville enbart vara på mitt rum och gömma mig - jag var ju för fet för att visas ute. 

När rösten hade tagit över mitt liv var jag helt avstängd, avstäng från alla känslor. Jag kände absolut ingenting, döden hade aldrig vart mer efterlängtat som då.

Inte för att jag ville dö, men jag orkade bara inte leva tillsammans med rösten längre. 

Så jag hade bestämt mig att jag skulle dö, men det hade inte min familj. 

Min familj gav aldrig upp på mig, de kämpade dag in och dag ut för att hålla mig vid liv. De följde med mig på möten flera gånger i veckan, de stöttade mig där hemma trots att jag bara stod och skrek och hatade. De gjorde verkligen allt för mig. Men tyvärr så sket jag i vad de sa, vad någon ens sa. Det var rösten i mitt huvud och spegelbilden som hade rätt. 

den 19/12 - 2014

min psykolog hade bokat in mig hos en läkare återigen, för trots att jag fått träningsförbud hade pulsen inte blivit bättre och enligt mig var det ingen fara för jag mådde ju bra. 

men samtidigt visste jag att mitt hjärta inte mådde bra, varje natt låg jag och undrade om jag verkligen skulle vakna upp nästa dag. 

jag minns att jag låg i korridoren på akuten med en kanyl i armen där de försök ta blod från mig ett antal gånger, men utan resultat då mitt blod nästan var som gelé. 

jag minns hur folk bara gick förbi mig och stirrade med stora ögon som jag var en staty, sedan stannade de lite längre bort och viskade om mig.

den kvällen hamnade jag på intensiven, pappa var med mig hela dagen fram till nio då han var tvungen att åka hem

jag minns att när jag låg där på britsen vart jag akut kissnödig, jag kunde knappt hålla mig. mina funktioner i kroppen hade nästan slutat fungera och kraften var nästan helt borta. 

den kvällen hamnade jag på intensiven, pappa var med mig hela dagen fram till nio då han var tvungen att åka hem. 

jag var livrädd och fattade ingenting, kändes onödigt att ta upp en plats på sjukhuset när jag inte ens behövde den. 

efter många om och men försökte jag sova, men så fort jag somnade till pep apparaten bredvid mig. 

pulsen var under 25, nästa gång 23, nästa 20 och sist 18. sen gav jag upp försöket att sova. jag var livrädd att om jag somna skulle jag verkligen inte vakna upp igen. 

dagen efter blev jag körd med en ambulans till barnavdelningen på eskilstunas sjukhus, de körde mig på bår enda upp för jag fick absolut inte röra på mig alls.

Den 22/12 - 2014

datumet hade nu blivit den 22/12, den dagen som många brukar längta till, den dagen som brukar vara otroligt stor och glädjefull för många - men inte mig. 

det var min 18års dag, och där låg jag med en pulsmätare på mitt finger för att hålla koll så att hjärtat inte skulle stanna. 

dörren öppnas och in kommer dagens personal, de har med sig ett rött smalt paket med en biobiljett i och sjunger lite tyst.

när det blir luchdags öppnas dörren ännu en gång, in kommer sjukhuset clowner sjungandes superhögt och glatt. jag sitter där på sängen och skäms ihjäl, de ger mig ballongdjur och massa kort på sig själva samtidigt som de spelar in när de sjunger och pratar med mig. 

jag sitter där på sängen och skäms ihjäl, de ger mig ballongdjur och massa kort på sig själva

kände bara att jag ville sjunka igenom marken och bryta ihop. medan folk grattar mig fint och önskar mig en otroligt rolig och fin dag är clownerna det enda party jag får på min 18års dag, men läkaren vägra skicka hem mig.

så jag spenderade min stora dag för det mesta gråtandes tills min fina familj kom och hälsade på och firade mig. 

Den 23/12 - 2014

den 23e fick jag beslutet att jag får åka hem för jag ska ändå tillbaka. 

visst sa jag och skrattade för mig själv. 

Den 24/12 - 2014

jag minns att julafton satt jag bara och frös och kände ingen ro alls. det enda jag åt var lite ägg för jag var ju inte värd mer. 

rösten i mitt huvud var skit sur över att folk trängde sig på och försökte få bort henne.

Den 31/12 - 2014

men mitt nyår va så mycket bättre nere i småland, jag hade fått en insikt att jag skulle klara detta hemma själv och åt min älskade ben&jerrys som jag suktat efter länge och spelade mysiga spel med släkten. 

Den 7/1 - 2015

senare när vi kom tillbaka hem igen åkte mamma och vi och hämtade hem vår första katt, smulan. henne fick jag gosa med en dag innan det var dags för mig att åka ännu en gång till eskilstuna, denna gång den 8/1 - 2015 till avdelning 22. 

där hade jag övervak dygnet runt i 3 dagar, jag fick inte gå på toa själv och inte ens duscha själv. vad jag än gjorde skulle de gå efter mig som en svans. 

jag kände mig helt maktlös, omänsklig, jag kände mig totalt misslyckad och som ett skämt. men det här var avdelningen som räddade mitt liv fast jag inte var redo, fast att jag enbart gjorde det för min familjs skull. de sa att det var på liv och död, men de sa att jag skulle fixa detta. De lovade mig att tillsammans så skulle vi bli starkare än rösten.

jag har mött så himla fina människor där, människor med olika slags psykiska sjukdomar men varenda en har haft ett sånt kärleksfullt hjärta. och mina två favorit personaler, ni fick mig känna att livet är något som är värt att uppleva. " fake it till you make it " är något jag lever för än idag, just det citatet får mig kämpa när allt känns extra tungt.

det här var avdelningen som räddade mitt liv fast jag inte var redo

men en sak som jag inte kommer förlåta är att jag inte fick vara hemma när mamma fyllde 40. jag missade en av hennes stora dagar. men samtidigt hade jag kanske missat alla hennes dagar om jag aldrig blivit inlagd.

Den 24/4 - 2015

den 24/4 blev jag utskriven och fick äntligen ta med mig mina saker och åka hem. jag fortsatte på dagät i några veckor till men sedan slapp jag all övervak och kontakt med vården helt då jag avbröt den.

och rösten i mitt huvud hade nog inte vart så stolt på länge, hon fick äntligen chansen att ta över mig igen.

jag tog studenten med den klass jag gått i trots att jag skulle gå ett år till och allt verkade gå bra. men samtidigt som jag släpptes fri vart allt mer oroligt och det som jag var rädd för att hända, hände. jag tappade kontrollen helt och det som jag förbjudit mig själv att äta tog nu över. jag började hetsäta mer och mer och tillslut hade rösten vunnit återigen.

det enda som lugnade rösten var alkohol, då fick jag ett sett att kunna umgås med folk utan att skämmas, alkoholen gjorde att jag blev lycklig för stunden.

men vikten ökade otroligt fort, allt rasade samman igen och skolan sket sig som vanligt. kläderna passade inte längre och depressionen blev starkare. jag började om i samma gamla vanor där jag stängde in mig själv och hatet mot mig själv blev större.

Rösten i mitt huvud hade nog inte vart så stolt på länge, hon fick äntligen chansen att ta över mig igen

återigen försvann alla vänner och jag började tro att döden var min sista räddning, men någonstans på vägen har jag ändå funnit lyckan och orken att stanna. viljan till att fortsätta och inte ge upp helt. 

min älskade fina lillasyster har vart min livsglädje sen dag ett och hon är en av anledningarna till att jag jag orkat fortsätta kämpa.

Hon har fått upp mig på morgonen, insett att dagen blir vad man gör den till.

Jag vill att hon ska få en sån bra uppväxt som möjligt och jag ska göra allt för att hon inte ska hamna i samma skit.

jag vill även tacka mina fina vänner som stannat, som alltid finns där och stöttar, som märker när något är fel och gör allt för att man ska må bra. tycker om er så himla mycket. 

och min familj, tack för att ni aldrig någonsin gav upp på mig.

Den 22/12 - 2016

idag den 22/12 - 2016 fyller jag 20 år, något som jag inte trodde jag skulle få uppleva. 

idag somnar jag utan oro att hjärtat ska sluta slå. idag orkar min kropp mycket mer än vad den gjorde förr. idag kan min hjärna ta in information och inte bara sitta som ett frågetecken när man har en konversation med någon.

Idag känner jag att sakta men säkert börjar hitta tillbaka till den Emma jag en gång var, hon som älskade att röra på sig utan att känna tvång, hon som älskar äta mat utan att räkna kalorier, hon som älskar att hjälpa människor och få de må bra.

och detta år ska jag äntligen bli firad på riktigt med folk jag tycker om och trivs med. jag ska äntligen känna att livet har en mening och att lyckan inte sitter i utseendet. 

idag somnar jag utan oro att hjärtat ska sluta slå.

jag är absolut inte smal, men låt mig iaf få känna mig värd att leva. 

Nu

Idag pekar jag fingret åt idealet och bantningsmetoder, men speciellt mot dig rösten. 

För än idag står jag här ibland med samma tankar som då, med samma röst som styrde mig som en robot. Rösten som får mig vilja slita ut varenda kroppsdel för att få tyst på allt, för att leva med ett monster i sitt huvud dag in och dag ut är inte det lättaste. Tack vare den här sjukdomen har jag förlorat mitt liv och nästan alla mina vänner.

Så än idag gråter jag mig till sömns för att rösten berättar hur patetisk jag är som är såhär tjock och att den hade rätt om att maten gör mig fet. 

Det som jag var och är livrädd för har hänt, min kropp har blivit större.

Men allt fett jag har på kroppen är pizzan jag åt 02:12 efter en lyckad utgång, glassen jag åt med min lillasyster 11:23 efter vi hade lekt i lekparken. Middagen 20:37 jag hade tillsammans med mina fina vänner en vanlig tisdag. 

Idag vet jag iaf hur jag ska hantera rösten, jag vet att du aldrig mer kommer få den makten över mig igen.

I minst fyra år har jag inte brytt mig om jag dör, men nu jävlar ska jag fan inte bara överleva, utan jag ska leva på riktigt.

jag vill att folk ska veta att de aldrig är ensamma, att oavsett hur ont det gör eller hur högt rösten skriker så ska man aldrig ge upp

Jag har länge blundat för detta, blivit sur och gått iväg eller bytt samtalsämnen när folk har tagit upp det som vart. Jag har förträngt det mesta och vägrat ta upp gamla minnen. mMen jag känner att jag inte kan leva fullt ut om jag bara ska skämmas och gömma mig för sanningen. Det sista jag gör är att söka uppmärksamhet, jag vill inte att folk ska tro och tycka att jag gör det här för att få någon slags sympati. Utan jag gör detta för min skull och för att andra ska förstå mer, så att jag ska kunna gå vidare och kunna släppa det här bakom mig men även kanske kunna öppna ögonen för andra som är i samma situation. 

Jag vill att folk ska veta att de aldrig är ensamma, att oavsett hur ont det gör eller hur högt rösten skriker så ska man aldrig ge upp.

För jag vet att de är så många som kämpar med det här dagligen, som är fast med denna röst i huvudet. Till er vill jag säga att en dag kommer du bli starkare och rösten kommer att försvagas. 

Och jag vet att ni inte tror på det, för det är det enda ni för höra men det kommer bli bättre bara du vågar ta emot hjälpen, bara du vågar tro på dig själv, bara du vill bli frisk.

Det här är ingenting man väljer ska hända, det smyger sig fram utan att man märker något. Men det vi vet är att media gör att barn växer upp och tror att de inte duger, de växer upp med att de tror att man måste vara smal för att vara accepterad av samhället. 

Vi lever i ett sånt jävla ätstört samhälle att de skriker om det. Ett hälsosamt och nyttigt liv är inte att undvika mat för att ni tror den är onyttig, det finns ingen farlig eller onyttig mat. Ät vad fan du vill när du vill, lyssna på din kropp om vad den är sugen på och känn inte skam över att du råka ta för mycket mat. Det är inte farligt att vara mätt eller tycka mat är gott, det är helt jävla naturligt.

Vi lever i ett sån jävla ätstört samhälle att det skriker om det

Och det gäller att man har en omgivning som är uppmärksam, som verkligen bryr sig och vågar berätta att något inte riktigt stämmer. Att de märker vad som händer och berätta att de finns där, och att de gärna hjälper till med att söka vård. För det här är inget som går att fixa över en dag även om rösten i huvudet kan lura dig till att tro det. Det här är något man behöver bearbeta med länge, något man måste försöka lära sig leva utan när man "kämpat" så hårt med vad man tror är kontroll över sitt liv. Det här är något som behöver professionell hjälp, för det är ingen enkel resa. 

Men det här är något man måste ta tag i fort innan det går för långt, ingen föräldrer ska behöva förlora sitt barn för att den hellre dör än att äta och ingen ska dö pga denna sjukdom. 

Och nej det är inget liv att leva såhär, det är ingen livsstil, det är en sjukdom som kan leda till döden. 

Det är inte värt att bara gå ner lite i vikt för i slutändan blir man aldrig nöjd, rösten blir aldrig nöjd. och vikten är inte allt, det viktigaste i livet är inte att vara "smal".

Och jag lovar er att ni är värda bättre än att ligga vaken hela natten storgråtandes med ångest över det ni ätit under dagen och rädslan för vad ni kommer äta dagen efter. 

Ta hand om din kropp och lär dig acceptera den, ni kommer att leva med varandra hela livet. 

Ni är värda bättre än att hela dagen förstörs pga siffrorna på vågen. 

Livet är så mycket mer än att gå och tänka på vad du kan/får äta och inte äta.

Så ta hand om din kropp och lär dig acceptera den, ni kommer att leva med varandra hela livet. 

För vem var det värt att hata och skada din kropp så mycket sen när du ligger i graven?

Lägg till kommentar

Vi kommer inte publicera eller dela din e-postadress.