Två tjejer

De på bilden har inte med inlägget att göra

Sluta gilla3 

Veronica: ”En för alla och alla för en hade vi sagt”

Vi hade varit bästa vänner i 3,5 år.

När dem kom till Sverige för ungefär 4,5 år sen hjälpte jag dem med de svenska språket. Det klickade direkt mellan oss. Sedan dess har vi haft underbara minnen och stöttat varandra i väder och vind. Även när vi inte hamnade i samma klass när vi började mellanstadiet. En för alla och alla för en hade vi sagt.

Men förra året den 28 oktober hände det. Igår för ett år sen nu i skrivande stund. Vi hade haft mycket i skolan och hade inte haft tid med varandra på ett tag. Jag var så ledsen och samtidigt arg. Var vi inte bästisar längre?

Jag var orolig. Så jag skickade ett meddelande till dem (dem är tvillingar och delar mobil). Det blev ett stort bråk. Vi skrev taskiga saker till varandra. Om jag går in på mer detaljer kommer jag börja gråta.

Efter bråket pratade vi inte med varandra på flera månader. Jag var riktigt ledsen och ångrade mig verkligen. Så jag skickade dikter, mail och meddelanden och hur jag kände och att jag var ledsen. Men jag fick aldrig nått svar, trodde jag. Dem hade skickat svaren till en annan mailadress som jag upptäckte flera månader efter.

Några månader senare berättade jag halva sanningen för min mamma. Så vi bestämde oss för att åka hem till dem för att försöka reda ut allt.

Men när jag kom dit berättade dem att de skulle börja på en ny skola med en annan tjej. Jag visste vem tjejen var. Vi hade varit bästa kompisar i ettan. De var en sådan tjej som var helt "perfekt". En sådan med perfekt hus, trädgård och familj. Jag visste redan innan att dem hade ersatt henne mot mig. Men att dem skulle börja på en ny skola med henne utan att jag hade en aning om det. Det gjorde mig helt förstörd.

Jag fick också reda på att dem hade sett alla meddelanden som dem aldrig hade svarat på. Dem sa det inte rätt ut. Men en sak som "Cecilia" sa när vi pratade bevisade det.

Senare på dagen när jag hade gråtit i flera timmar berättade mamma en sak för mig som gjorde mig ännu mer ledsen och arg. En av tjejerna som jag kallar "Cecilia" hade berättat för sin mamma att hon hade saknat mig jätte mycket. Hennes mamma sa att hon skulle ringa mig. Men hon hade inte gjort det. "Cecilia" och "Bianca" hade alltid varit väldigt sega, men så här sega trodde jag aldrig att dem kunde vara. 

Nu har det gått flera månader sen vi pratade. Jag skriver fortfarande meddelanden till dem. Jag vet i alla fall att dem ser det. Nu kanske du undrar varför jag inte bara struntar i dem och går vidare. Det är bara så att jag kan inte släppa något jag har älskat. Jag har andra bra vänner.

Men inga som dem. Vi var inte tre personer. Vi var en. Den roliga "Cecilia", den allvarliga "Bianca" och så jag.

Allt påminner om dem låtar, platser, människor men mest av allt mig själv. Men det som jag tycker är jobbigast är att jag vet att vi fortfarande kunde varit bästa kompisar om jag bara inte hade börjat skriva något.